gungorna gnolade sorgset, saknade
leken och skratten
värmen från barnen
kastade sanden högt i skyn
levde varje dag den sista
livsluft droppade såret
sipprade genom kvarndammens fransade hjul

Den frusna himlen rös, varför vredgas
över viljors livsbegär, vi lever nu

härligt lyfta saliga vingar över jorden, dala
lägga vingarna ihop
men härma andens flykt genom rummet
då kvider vanmakten underligt
dovt och stort