Det finns nåt man kallar
"den omedvetna läroplanen".

Den boken skrevs, för det är också en bok,
av några som upptäckte
att den vedertagna läroplanen för skolorna
var en förskönande omskrivning
av vad skolan "ville/skulle" lära ut.

Alltså egentligen var den ingen omskrivning
utan den beskrev vad man sade sig vilja
med eleverna.

Men !

Vad man sedan i praktiken gjorde
var ofta rena rama motsatsen.

Det OMEDVETNA tog plats.

Vi vill inte tro på det omedvetna.

Att vi t ex är snälla
mot dem vi hatar.

Att vi t ex är dumma
mot dem vi älskar.

Vi vill så gärna tro
att tanken har kontroll.

Vi vet aldrig vad det omedvetna
har för överraskningar åt oss.
Därför vi vill inte vara omedvetna.

Alltså svarar vi "tack bra"
när någon frågar oss hur vi mår.

Alltså skriver vi underbara kärleksdikter
gång på gång på gång på gång
fast vi hatar
och fast andra spyr åt tramset.

Vi vill.

Men vill inte.