vår kärlek rann ut i sanden

på en flodfåras hav i dess salta tår

tom är bukens känsla när påfågelns dans står på

hur tidens år oss rämnar det kan vi ej förstå

bara den som den lämnar stannar för att sakta gå

ett skrik i ekots mörka rymd

ett gap av sorgebo

trygg kan du inte vara 

din den famn gapar zoo

all världens särk jag befinner mig blek

bland tombröstade stjärnor Indus lek

du mig väjde i livet med det största svek

Du finner knappt ord att hela förblödning stor

du band min lem och själ vid ditt bord

i törnen och vild rusig kärleks passion

din svartsjuka lossade knutens station

planeten blottade sin öppna barm

långsamt glider livet ur din hand

jag sörjer det du aldrig fann i mig

jag gav allt jag kunde för att behaga dig