Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ingår i samlingen 'Godnattsagor'


I återstoden av det ljus som krävdes

Han ville inte berätta att han var yngst på sin arbetsplats eller var det för ett annat sällskap var han generad över det faktum att han var yngre än alla andra han var ju ändå inte ung vi träffade på honom vid gamla affären med motorcykeln jag hade varit där några ögonblick tidigare med andra personer i annat sällskap jag minns inte vilka eller hur många han hade precis tankat motorcykeln full med mjölk jag satte mig på den som ett förväntansfullt barn men jag var varken förväntansfull eller ett barn han sträckte sig förbi mig för att skruva åt tanklocket satt det verkligen där borde det inte ha suttit på tanken men det satt där bredvid på min högra sida mitt på väggen med hans händer på styret började vi röra oss förflytta oss framåt han såg annorlunda ut utan mustasch och det var tungt med mig sittandes uppepå så jag klev av och nu var det fyra händer som knuffade och två som styrde en förnimmelse av snö men inga reflektioner i ögonvrån där i skjulet där de som föll ner ur träden på grund av den plötsliga kylan fortfarande levde och blev större än de borde bli och jag sprang hon sade åt mig att springa springa och sedan hoppa och jag sprang jag sprang flydde från skjulet och lämnade allt bakom mig arrangerade om mina minnen till dåtid och jag sprang som beordrad som besatt och hoppade upp mot himlen var klar och solen reflekterade sitt ljus i allt och världen glödde i grönt och blått och guld och alla nyanser däremellan och jag steg mot himlen som om gravitationen inte betydde någonting som om jag hade vingar jag inte hade som om jag var infekterad med ett virus jag inte hade men det här var inte månen den ser inte ut så här en flyktig tanke fast under ett knappt ögonblick och mitt medvetande har aldrig hoppat ut ur verkligheten för att befinna sig i framtiden och rädda alla i dåtiden men de hade jag ju redan lämnat bakom mig glömt för att aldrig minnas och aldrig bli ihågkomna jag sträckte ut mina armar som de vingar jag inte hade som aldrig klätt min rygg för att ta emot allt som erbjöds mig in i min famn för att fylla mitt hjärta som slutat slå och jag steg uppåt bron fyllde mitt synfält denna bro mellan två landmassor kroppar av giganter muskler och blod under all jord och smuts under allt det vackra och med dess tjocka stålvajrar flög jag igenom blickandes in i det ändlösa broderiet av metall som sammanflätar tiden och kopplar ihop mig med en annan jag inte kan minnas namnet på dykandes ner mot vattenytan så långt borta men ändå så ändligt nära mina ögon letade efter någon honom sade hon henne sade han strax innan jag lämnade hitta honom i vattnet finn henne i dina tårar sades det och mina ögon svepte över det oändligt glittrande havet ljuset splittrandes i tusentals fragment genom mina kinder ett klot av blått genomsyrat av vener och befläckat av en oändligt glittrande sol utan fläckar ren in till kärnan och hans kropp föll när den splittrades bildade en mindre fläck intill den större två delar av samma helhet av modern hans kropp i min hand hennes kropp av garn noggrant sammanflätad men ändå lika livlös som ingenting hans genomblöta kropp i min hand de grova trådarna mjuka och tunga mot min handflata läckandes vatten likt nyfött blod mitt pekfinger letandes efter sökandes efter hjärtslag genom den blöta tyngden av ömtålig hud kroppen upplösandes i min hand varje stöt pressar vatten ur trådarna till min hand mellan fingrarna och ner i allt omkring och jag känner igenom honom hon invaderar mitt minne och fördärvar jag känner igen honom han hade aldrig träffat sina två döttrar miljön sades det vinden blåste kraftigt förde med sig någonting luftburet sades det och det var bra väder för att flyga drake vilket grannbarnet hade gjort och fortfarande gjorde jag kunde inte se barnet och draken kom flygandes emot oss med snöret släpandes i marken hon tog tag i det och sprang längs grusvägen precis intill skogen hon var inte härifrån och pratade inte längre med mig bara sporadiska hälsningsfraser under bortflugen blick och vi skrattade tills draken men det var ingen drake det var bara en liten trekantig flagga utan motiv eller färg eller substans den slets loss i vinden och försvann bort över skogen eller mellan träden bort från oss och ut ur våra minnen kanske fortsatte vi att skratta ovetandes när kvällningen föll på och huset var dunkelt som för att locka till sig skogens mörker och luften lyser rött i en spikrak stråle in genom fönstret utan att brytas slår emot väggen och efterlämnar en perfekt cirkel strålen fortsätter att pulsera rött svepandes genom rummet förbi min mor till vem jag vädjar titta mig i ögonen innan de brinner ut och tanken slog mig att det nog var pappan med döttrarna han aldrig träffat men vem var pappa till grannbarnet jag ska nog själv ta mitt gevär och gå runt där han inte ser och ta vägen genom skogen genom mörkret som inte lever i våra minnen genom det som blåsts bort och aldrig kommer tillbaka han kommer inte att se mig sätta mig på huk sätta geväret mot axeln långsamt positionera honom i mitten av siktet och trycka av han kommer inte att se mig titta när kulan tränger genom sidan av hans skallben och trasar sönder hjärnan för att sedan försvinna bort i natten hans tankar för alltid inbrända i den heta metallen han kommer inte att se mig försvinna bort i mörkret och han kommer inte att se sig själv glömma allting men plötsligt är det morgon och inga skott ljöd genom skogen eller mellan husen den natten men det var den natten jag sprang till badrummet och för ett ögonblick begravde huvudet ner genom den uppfällda toalettsitsen när magen knöt sig och ville bli av med sitt innehåll ett kort ögonblick och det var över men andra smärtor letade sig in och vägrade dra ur sina hullingförsedda klor en kvarvarande förnimmelse av obehag i maggropen och sömnen som följde var orolig och det var efter det som allt hände men vad hände egentligen vad hände med oss med kvinnan som inte var härifrån vad skrattade vi åt och fortsatte vi att skratta eller hade hon glömt bort mig helt kanske svävade jag planlöst fram genom den digitala nostalgin som strömmade upp ur asfalten när jag vandrade på kända och okända gator som jag trodde hade hänt i en dröm ovetandes att jag skulle minnas att jag faktiskt hade varit där och när jag vandrade hade det redan hänt och detta var innan allt det andra skulle äga rum sammanflätade metallvajrar sammanflätade med sammanflätat garn sammanflätat med inbrända minnen från någon som aldrig skulle minnas i skjulet där vi föll uppåt på grund av den plötsliga hettan till ljudet av våra egna skrik förtvivlande betraktande barn beskådandes denna tidens väv minnen arrangerade om till nutid sammanflätade genom alla osynliga väggar och utan hopp om frälsning eller ångestlindring stega in vetandes att alla vi levande det är här vi faller mot vår död upp bland trädkronorna dessa öar av ljus svartnande speglar bara ett av rummen i vår egen teater som ryms i sidorna av en bok som i sin tur bara är en kopia av en kopia där vi oavbrutet söker efter det vi förlorade i våra drömmar och kommer att fortsätta förlora i natt och fortsätta leta efter imorgon hela tiden stirrandes in i våra egna ögon reflekterade i våra egna ögon reflekterade i återstoden av det ljus som krävdes för att släcka ljuset i våra egna ögon




Fri vers av throughsenses
Läst 181 gånger
Publicerad 2018-02-24 21:06



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

throughsenses
throughsenses