När människor på jorden levde
var varje dag fylld med alkemi
Arten människan - en mot vetenskapen
alldeles förfärlig pandemi

Med kolloidalt silver
de försökte bota sina besvär
och medan haven dog
laddade de sina gevär

De mördade och stal
och de bedrog sina nära
Att de ens trodde
ett sådant system skulle bära

Men jag ska bekänna
att jag trots min misantropi
känner hur mina muskler värker
av den djupaste sympati

För jag vill likt mänskan älska
men också hata som om det vore syre!
Jag vill vara yr och drucken
och alltid spy på rikets styre!

Oh, vad jag vill slåss med knutna nävar
för sådant jag bryr mig om
Jag vill slåss med knutna nävar
bara för att känna blodets arom

I stället får jag mig finna i
att leva som robotar gör
Med rutiner och ett grått liv
utan att kunna uppskatta
det frodande gröna där utanför...