Pelle klängde sig fast som en spindel på väggen. De sönderrispade fingertopparna värkte. Det fjortonåriga hjärtat rusade efter några sekunders förtvivlat letande av fäste för vänsterfoten. Gympadojorna hade alltför mjuka sulor. Han fick spänna fötterna hårt för att med hjälp av tåspetsarna hänga kvar. Benen darrade av ansträngningen. Så mycket att han för en stund trodde att allt var över. En rännil av svett rann nerför nacken och letade sig innanför den slitna skjortkragen. Precis som storebrorsan lärt honom såg han uppåt, letande efter nästa greppmöjlighet.

   Det finns bara en väg då du klättrar. Den leder uppåt. Fundera aldrig på att backa! Det är livsfarligt. Se aldrig nedåt! Följ alltid den rutt du nerifrån bestämt dig för. Ändra aldrig! Då kan du hamna i en återvändsgränd. Brorsans förmaningar ekade inne i Pelles blonda huvud.

Några minuter tidigare hade han stått nedanför branten och hört hur grabbarna firade midsommar högt där uppe med skratt och målbrottshesa rop. Som vanligt fick han inte vara med. De betraktade honom som en feg liten skit. Att han var liten till växten kunde han inte hjälpa. Men feg var han inte. Han skulle minsann visa dem att han klarade det ingen annan klarat tidigare. Kanske skulle de då acceptera honom?

   De första metrarna var lätt besegrade. Berget var brant, men inte lodrät som väggen av murade stenblock ovanför. Befästningen balanserade på yttersta bergskanten. Byggd för att smälta in i terrängen ovanför hamnen. En strategisk punkt för att bevaka den hårt kritiserade malmtrafiken till Tyskland under kriget.

Darrningarna i benen ville inte sluta. Det gick inte att vänta längre. Måste vidare medan kroppen lydde. Han stoppade in fingrarna i springan mellan två block och skulle just flytta ena foten när kanten gav efter. Hastigt körde han fingrarna längre in. En plötslig smärta slog till, samtidigt som småsten föll ner i ansiktet. En lite större sten slog kraftigt i låret. Träffen fick honom att för en stund glömma smärtan i handen. Den gjorde sig snart åter påmind. Vid greppbytet konstaterade han att en nagel fläkts upp. Blodet rann ymnigt. Han torkade handen på sina nya jeans.

   Strax därefter halkade foten ur den spricka som varit hans livlina. Som tur var hade båda händerna då ett stadigt grepp ovanför huvudet. Knät slog hårt i en vass kant. Den värken upptäcktes först vid nästa förflyttning, men fick genast ge vika för en annan fasa. När han hävde sig upp på en smal hylla fann han sig stirrande rakt in i ögonen på en orm. Den blev nog lika förvånad. Men troligen inte lika rädd. Pelle höll på att tappa greppet. Ormen, tjock blank och svart, lyfte på huvudet, stirrade honom i ögonen och spelade med tungan innan den bestämde sig för att fly. Den rann undan mellan stenarna och försvann.

   Hjärtat bultade så att grabbarna ovanför honom måste kunna höra honom, tyckte han. När han lugnat sig och började reka efter rätt väg kom nästa överraskning. Uppifrån. En tom ölburk rullade över kanten, föll utför väggen och missade honom med endast några centimeter. Kort därefter studsade den med ihåligt ljud nedför berget mot bangården och malmvagnarna nedanför. När burken stannat var allt tyst. Inget hördes förutom den lätta vindens sus.

När Pelle äntligen vräkte sig upp över högsta kanten var platsen öde. Endast några hopknycklade burkar och ett tomt cigarettpaket gungande i vinden var kvar av gängets firande.

   Han hade gjort allt i onödan. Sargad, blodig och med värk i hela kroppen rullade han runt på rygg. En infernalisk smärta i ena foten fick honom att stöna. Musklerna krampade och drog ihop fotvalvet. Tårarna kom. De gick inte att hålla borta. Långsamt rann de ner för kinderna.    Ingen skulle tro honom när han berättade att han besegrat berget och fästningen. Den enda som sett bravaden var solen som nu stod lågt över horisonten. De sista strålarna fick stadens hustak att brinna. Snart var det stumma blodröda vittnet borta, för att återfödas några minuter senare.

© Kjell Åhsberg