Vissa minnen liksom etsar sig fast i hjärnan.
Det här är ett sådant minne.

Midsommarafton i början på åttiotalet.
Solen gassade redan på morgonen och bjöd på värme.
Vi skulle fira i mina svärföräldrars stuga.

Var ensam hemma för min man hade åkte över för att hjälpa till med midsommarstången.
Den behövdes det både björk och blommor till.

Duschade och sökte fram min sommarkjol.
Satte mig sedan för att dricka en kopp kaffe.

På ner sidan av vårt hus fanns det en stor äng, full med blåklockor, prästkragar, smörblommor och andra sommarblommor.

En mamma kom gående på grusvägen med sin dotter, dottern var färgad.
Så söt i sin knallgula klänning och pippilottor med gula rosetter. Vit sockar och vita skor. Kanske fyra år gammal.

Hon ville plocka blommor, gick rakt ut på ängen till blommorna.
Den synen av den färgade lilla flickan i den gula klänningen som lyckligt leende plockade midsommarblommor där ute på ängen.
Det var så vackert så tårarna kom.