Tänk dig att du sitter på ett stengolv och lutar dig mot en stenvägg som är kall mot din hud. Rummet har inga fönster eller dörrar och det finns ingen ljuskälla. Golvet är fuktigt och det är antingen jättekallt eller jättevarmt. Du har kedjor som sitter fast runt dina fötter men också handlederna och som skär sig in i huden när du försöker röra dig. I andra änden av kedjan sitter tyngder så du kan inte ta dig någonstans. Du är alltid ensam och den ända känslan du känner är ensamhet och misslyckande. Du har varit fast i dem negativa känslorna så länge att du har glömt av hur det känns att vara lycklig. Varje gång du försöker att le så fylls dina ögon med tårar, varje gång en tår faller ner från dina kinder känner du hur en bit av ditt hjärta hänga med.
När du ser en dörr av hopp så kämpar du dig ditt. Men när du kryper över stengolvet känns det som om du går över glasbitar och när du är på väg att öppna dörren så försvinner den, det ända du har åstadkommit är att du börjar blöda på armar och ben.