Det rosa i tulpanerna brottas om det för ögat synliga utrymmet. Med fullblommande torra bomullskvistar. Två skönheter på helt skilda vis. Skulle inte kalla det motsatser. Snarare komplementer. Även om just det ordet inte finns. Än. Jag har funnits här längre än jag begriper. Virat de varmvåta trasorna runt handlederna. Briserat ut i hysteriska skratt när gråten är som närmast. Och försökt förklara för de som undrat hur jag går ihop. Gett upp och lämnat. Vårdat mitt egenvärde och låtit sorgen hålla glädjen i handen. Håll mig hårt och älska mig om du orkar.