Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

defragmentera mig


klockan är ett
noll noll och femtio
jag är berusad och jag
vaknade halv nio
på kvällen

(todo mi vida es un gran secreto)

jag tror jag är deprimerad igen för inga spel är roliga att spela
inga bröstkorgar längre att knäcka itu
och jag är rastlös och jag vandrar
upp längs armarna
på mig själv

älsklingen klöser i kragen jag borde ta mig i
en katt som kurrar vid minsta beröring

(ni som inte förstår bör ändå inte veta)

tiden går tillbaka
noll noll tolv
ett svart hjärta en emoji

och jag tänker på tiden
och jag tänker på universum
och (just nu är det du och jag som existerar det är
vackert)

jag glömmer igår för att leva med dig
det är mottot, inte morgonen
morgondagen är en väg tillbaka


jag har börjat le mot mig själv i spegeln
som en dialog med mig själv
från mig till mig på andra sidan

(jag måste arbeta för att få livet att läka)


i mitten av två världar
måste jag avsäga mig det ena för att tillträda det andra
det hårda och felande
rusar vitt och skarpt och helande
men det för mig längre bort
från er och den jag var och för länge sedan
formats till


klockan är två och tjugoett
har det blivit någon skillnad?
har världen blivit äldre än
jag är trött på att inte vara trött
på samma sätt som alla andra


noll två tjugoett
jag är som sänd från ovan:

utstött




Fri vers (Prosapoesi) av lingvistik
Läst 349 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2018-03-04 03:57



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

lingvistik
lingvistik