Jag vet att du finns,
den som är den rätta för mig,
men det är inte frågan,
frågan är om vi finner varandra?

Jag minns att kärleken sårar,
det som jag skrev ner,
men liksom ärren i själen,
kärleken är skrämmande för mig.

Jag kan inte skrika,
det har jag gjort alltför ofta,
men jag kan lyfta blicken,
framtidstro är trots allt viktig.

Jag vet att depression finns,
den som visade mig den lätta sortin,
men döden är inte lösningen,
ty i mörkret gäller det att se ljusstrålen.

Jag vågar inte älska idag,
det som skrämmer mig så mycket,
men trots allt så vill jag tro,
tro på kärleken på ett stormigt hav.

Livet är ett hav,
det är ibland stormigt,
men det kan även vara stilla,
så kan en öm bris smeka ens kind.

Jag vet att logik haltar,
det är logiskt med ologiska tankar,
men utan känslor så tynar jag bort,
så jag behöver båda sidorna av myntet.

Jag pratar om mig,
det är inte så intressant,
men du är den som intresserar mig,
så jag försöker öppna mig.

Kanske måste jag våga prata om mig själv,
det får du berätta i så fall,
för jag har alltid varit tyst,
den som lyssnade var jag.