Mig kan ni inte frälsa.
Jag är redan förlorad.

Jag har sett alldeles för mycket,
för att gå på massa jävla dumheter som t.ex. religion.

Om nu Gud hade funnits så är det en riktigt feg jävel,
som aldrig visat sig när det har behövts som bäst.

Ni försöker att lära mig hur jag skall leva mitt liv.
När ni själva har levt era lätta liv på vackra öar
där lidandet inte fått inresetillstånd.

Ni har helt enkelt inte lidit på riktigt,
och därför litar jag inte på er.

Era tårar faller så mycket lättare än mina,
när det sker en liten skakning i era grundvalar.

Jag själv står utan tårar i en jordbävning.

Ni revolterar mot tomma mål,
för att försöka vara lite fräcka.

En liten tatuering på något ställe på kroppen
där ingen ser den är er revolt.
Och sedan sitta tyst i ett hörn och hålla käft.

När de skär i mig gör det inte lika ont i mig
som det gör när de skär i er.

För trots att de kan skära mig in till benen,
är jag van vid smärtan.

Smärttröskeln är väldigt hög nu för tiden.

För har du haft riktigt ont många gånger,
slutar det att göra ont till slut.


Trots att ni försöker rubba mitt inre mig,
så når inte ens fan eller gud in där.

Och det finns bara ett unikt inresetillstånd in till mig.

Och den äger jag personligen.


Amatörrebeller?

Har ni ens något att revoltera mot?


Har ni haft riktigt ont någon gång?

Många gånger?

Eller försöker ni bara vara coola?