Mer som en saga
Ett sista stegPå en stenbänk i den vackra parken Satt härom året en ensam flicka Var dag satt hon där oavsett väder Och såg ut över sjöns mörka vatten
Ibland var hon glad ibland ledsen Men aldrig fick någon tilltala henne Eller slå sig ner på samma bänk Ty var gång det skedde hon flydde Som om hon var rädd för att finnas till
Så vi slutade se den ensamma flickan Och valde att sätta oss på en annan bänk För ingen vågade såra denna mystiska själ Som satt där så tyst och försynt på sin bänk
Tiden gick från höst till vinter till vår till sommar Men så en tidig sommarmorgon i juni Stod bänken där ensam och tom i solljuset
Jag sökte med blicken för att finna flickan Först såg jag inget mer än den vackra morgonen Som fick det mörka vattnet att glittra och glimma
Jag sökte med blicken och undrade så vart hon gått Och det som mina ögon till slut fann var sorgligt
Ty ytterst på en stenpir såg jag henne stå Med håret utslaget och glänsande i morgonsolen Ett ögonblick stod hon där och såg ut över sjön Innan hon tog det sista steget ut i det vatten Hon under så lång tid beskådat i ensamhet Och något i hennes sätt att ta det där steget Sa mig att hon inte ville komma upp igen
Jag stod en sekund och kämpade med mig själv Skulle jag låta henne försvinna eller skulle hon räddas
Mitt val var inte lätt och det tyngde mig hårt För jag lät henne gå den där morgonen i juni Gå för att aldrig mer återvända till sin stenbänk
Fri vers
av
Maria Sundelin
Läst 289 gånger och applåderad av 7 personer Publicerad 2018-03-10 21:56
|
Nästa text
Föregående Maria Sundelin |