Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En text från Stockholms hjärta


En fastighet i City

Kvarteren är schizofrena. De var bebyggda redan för femhundra år sedan men har förändrats många gånger sen dess. Åt ena hållet ligger kolosserna från sjuttiotalet, åt andra hållet är bebyggelsen blandad. Kyrkan och en del annat är från sextonhundratalet, men det mesta kom till runt förra sekelskiftet. Det har sagts att det är högkonjunkturerna som förstör våra städer, och här är nästan alla hus byggda som bankpalats. Huset där jag jobbar är från sjuttiotalet men huset bredvid och på andra sidan gatan skonades vid rivningsvågen. På den plats där vårt kontor nu står fanns för femtio år sedan tolv eller tretton mindre fastigheter från sexton-, sjutton- och artonhundratalen, med gårdar och gårdshus. En del av husen hade källarvalv från medeltiden. Strindberg har bott i kvarteret, Bellman har frekventerat krogarna och så vidare. Just innan rivningen fanns landets första tevestudio här. Kontorshuset slängdes ursprungligen upp tidigt på sjuttiotalet. Det var en för tiden typisk bunker med mörk plåtfasad och små, exakt likadana fönster i hela sin längd. Det finns ljusschakt mellan huskropparna men ingen människa syns nånsin nere på marken. Längst nere i huset finns en nöjesinstitution med trehundraåriga anor. Men från storhetstiden med Monica Z, Cornelis och andra finns bara namnet och några paneler kvar. Här bjuder numera företagen sina anställda på fylla och billig underhållning i industriell miljö och skala. Ovanpå det gamla huset har man nyss byggt tre blänkande nya våningar med enorma glaspartier. De fem gamla planen därunder rymmer delar av stadsförvaltningen och några privata organisationer. Om deras kontor var mörka tidigare blev det inte bättre av de tre nya våningarna. Finansbolagen och kapitalförvaltarna högst upp har tillgång till terrasser och vidunderlig utsikt över stans centrala delar. Vi som jobbar i huset har gjort det till en sällskapslek att gissa vilket plan personerna i hissen skall till. Det är sällan svårt. Advokaterna och handlarna är enkla att identifiera och statstjänstemännen likaså. Till och med assistenter och servicepersonal för sig med mera självsäkerhet om de skall högre upp i huset. I torsdags, när vi hade AW på terrassen, började de skjuta på andra sidan vattnet. Det var inte ett terrordåd denna gång, utan salutering för ett nytt barn i kungafamiljen. Den vita röken bildade ett litet moln över Norrström. Det var sommarens sista dag, och det gjorde onekligen stunden festligare. Varje onsdag, innan lunch, tar jag en löptur. Jag sneddar över Kungsträdgården och löper utmed vattnet framför Grand hotell, med Riksdagshuset och slottet till höger. Det är inte lika mycket turister nu, och det är lite bett i luften. Jag fortsätter ut på de små skärgårdsöar som ligger mitt i staden. Längst ute på Kastellholmen kommer jag inte längre, så jag vänder och tar vägen över ön tillbaka. Hela löpturen tar mellan sjutton och arton minuter. På vägen har mina fötter trampat betongplattor, asfalt, gatsten, grus, gräs, asfalt, sand och plank. Under en kort stund är det allt som betyder något. Jag morsar på människor jag känner och nickar till andra löpare. Stan är min och alla andras och tankarna stillnar.




Prosa av Peter Dickson
Läst 352 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2018-03-11 09:31



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Peter Dickson
Peter Dickson