Att inte bli buren
att inte bli sedd
gör en mänska så liten
så vådligt rädd

Viveka fina lilla du
jag kände dig knappast alls
men sänder dig i efterhand
min kram kring din runda hals

Du hörde då visst
till de lidandes skara
men nu är det över, nu får du vila
om blott för en konstig evighet bara

Ännu ett fladdrande ljus
i vår nära men avlägsna släkt
är släckt
men ditt skratt jag minns
och något i det har
min bästa barndom väckt

Men ängel så säg
hur kändes det då att vara du
hur kändes det för dig att leva ?
Och visste du att glaset var tomt
att tiden var kommen nu
att ba´ döden kunde läka din reva ?

Sov gott du goa mänskobarn
dröm vackert din egen lilla saga
sov vackert du dansande mänskoflarn
låt nu mörkret dig till ljuset taga.