och samtiden går förbi
sätter sig i det kommunala färdmedlet
dörrarna stängs.

Den nya tiden med mer shopping, mer mat på av och verktyg som hänger på väggarna bredvid kolorerade kläder
bland gallereldar.

Fackverkskranarna ser österut och väntar på soluppgången och templets bronsklocka blandas med ett regnvått torg i Lyon.

Väder drar förbi och färgar rummet med allt, alla färger du hör

floden rinner genom bergsravinerna.

Måsarna har hittat ett tillfälligt hem i landskap som blir till när du ser genom vågorna. En vandring ner till dina minnen där en gul färja blandas med en vit tvärs Yangtze i dis.

Och staden tänder sina ljus. En rumlare ramlar in med sin trombon och ut igen och igen. De nattaktiva hägrarna är kvar när solen torkar grenarna och vågorna går sakta till sitt nattkvarter.

För isen fortsätter att smälta
dags att vakna
dags att dö, en aning

när det ringer på dörren och grenarna knäcks.

Du ramlar snart och slår huvudet i isen.

[paus]

Det droppar från istapparna och mistluren bjuder in, ljuder in i nutiden, nya besättningar mönstrar på, av, hälsningar utväxlas ombord.

Gruvgasen kom för nära och de blåskimrande skorna blänker till under notstället

och drömmen drar förbi som ett dimmoln.

Myren och älgen är borta
sedan länge,
men här

och dagbräckningen får vänta.