Första gången jag träffade honom bodde jag fortfarande på Söder. Det var kallt och himlen var klar den natten jag promenerade hem efter besöket hos en kompis som bodde på Krukmakargatan. Det var en tisdag och det var helt tomt på Hornsgatan, bara nån enstaka taxibil passerade då och då. Efter att jag passerade korvkiosken mitt emot Mariahallen dök någon upp framför mig, höll upp händerna och sa: "Var inte rädd!" Hur kan man inte bli rädd när man ser kopian av sig själv framör sig? Jag blev så rädd att jag inte kunde röra mig ur fläcken, jag blev förstelnad. Till slut lyckades jag få ur mig: Vem är du? Har nån klonat mig? "Nej, nej, jag är din dubbelgångare. Jag kommer från Argentina annars men jag fick reda på att du finns här så jag tog mig hit för att träffa dig." Dubbelgångare? Hur kan du prata svenska om du är från Argentina? Hur fick du reda på att jag finns här? frågade jag i ett andetag fortfarande chockad. Han sa lugnt och sansat: "Alla har en dubbelgångare, det är parallella universums lag. Jag är savant och har lätt att lära mig nya språk. Du verkar inte insatt i parallella universums lag så jag ska förklara."

Vänta lite, kan vi gå in nånstans och ta en öl, jag känner att jag behöver det, sa jag. "Visst, jag kan ta en kopp kaffe" Vi gick in på Zinken, jag gick till baren och beställde. "Visste inte att du hade en tvillingbror" sa Janne. Vi tar det sen, sa jag bara, tog med mig ölen och kaffet och gick och satte mig hos dubbelgångaren. "Så här funkar det: Vi existerar parallellt och helt oberoende av varandra, vi har samma genstruktur trots att vi har olika föräldrar. I vanliga fall existerar dubbelgångare utan att nånsin få veta om varandras existens men ibland händer det - som i vårt fall, att man får reda på det och till och med träffa sin dubbelgångare. Och nu kommer det intressanta: Vi kan, om vi vill byta plats med varandra. Skulle du vilja det?" Det här låter galet, tänkte jag. Hur fick du reda på att jag finns? "De meddelade mig" De, vilka de? " Det får jag inte säga förrän du väljer att byta plats med mig." Varför skulle jag vilja det? Vad lever du för liv? Jag vet ingenting om dig, vad heter du? " Åh förlåt, Andres heter jag. Jag kan berätta om mitt liv, du kan fundera i några dagar, du behöver inte bestämma dig nu, jag kommer att vara här ett tag".

Jag tackade nej till att "byta plats" med Andres, han har varit på besök flera gånger efteråt och jag har sagt nej varje gång men nu när han kommer, om två veckor kommer jag kanske säga ja. Men tänk om någonting går snett så jag inte kan komma tillbaka till mitt nuvarande  liv? Och tänk om Andres ställer till det för mig under tiden jag är borta?