Jag finner bara samhörighet i böckerna nu för tiden. Där karaktärerna upplever det mest extrema, det är där jag hör hemma. Om du hade frågat mig den där vintern, då vi bondade genom hatet mot småstäder och föräldrar, om jag skulle tillåta drogerna ta över min vardag hade jag sagt nej. Men nu sitter jag här oförmögen att ge dig ett svar, som svar på att drogerna tog över mitt liv.

Tragiskt att vara någon som ensam vandrar alla vägar, och om man tar chansen att vandra tillsammans med någon så kommer den personen aldrig komma längre än vad den hade gjort om den vandrade ensam. Jag förstör allt och hade jag inte träffat dig hade du levt nu det vet jag. Din mamma berättade det för mig med blickarna på balkongen när jag grät ut det sista jag hade i den kalla decemberluften.

Om det bara blir maj ännu en gång min sköna så lovar jag dig att vi ska plocka alla blommor du önskar, att vi ska fylla ängarna med rök för alla dem vi har förlorat. Bara träden blir gröna och marken blommar ännu en gång så kan vi ta oss igenom detta tillsammans fast så ensamma vi kan bli. Eller hur min sköna? Visst har väl aldrig döden stoppat någon så levande som du?