Vi känner samma sak i grunden
Tänk att snön smälter varje år
Tänk att parkbänkarna ställs ut varje vår
Som om åren inte längre går
Utanför systembolaget inne i stan
Fyllegubbar, poetiska som få
står närmare mitt ansikte än någon får gå
Men angelägen att lyssna klart
på den improviserade dikten
trots att jag kommer flytta mig bort, snart
Han berättade om min vän bredvid mig
Om blomman Linnea
Om hans tomma hem
där dörren står öppen för oss än idag
Hur man darrar som ett asplöv
så fort det blir höst
Vår stad blev aldrig mer än så
parkbänkarna ställdes ut
och filtarna placerades bredvid
För i slottsparken firar alla unga
in våren med vin och weed
Jag stannar hemma denna månad
låter litteraturen och cigaretterna
förgifta min själ tillsammans med
de tårar jag gråter för din kropp
jag gråter nog även några för din
far
Man kunde se att drickandet var genetiskt
Att knarkandet var på grund av traumat
Slagsmålen av ilskan mot hemmet
Och passionen du var ensam om av all kärlek som du aldrig förr fått ge
Ibland klämde jag dina armar med mina händer
Försökte få det att göra så jävla ont
Men du tog alltid min hand istället
höll den och kysste min panna
Darling, det var då det gjorde så jävla ont
I mig och utanpå likaså
Blir man elakare eller ärligare
Det var frågan jag ställde mig
när jag ensam låg i det vårgröna gräset
och lyssnade på ungdomar
som diskuterade meningen
med alla saker jag redan gjort
saker de kommer behöva göra
saker som förstör oss
saker som dödar barnet inom oss
Vännerna jag har mår inte bra
Trots det så sliter de ut sig
För inte finns det något att förlora
Jag låg gråtandes i en rabatt
på en innergård i en stad
gömde mitt skamfyllda ansikte
bakom påskliljor och hyacinter
Du förklarade för mig hur himlen såg ut
När man mådde riktigt jävla kasst
hur stjärnorna inte ger någon tröst
när båda handlederna blöder
Du berättade att knivarna hade sagt
att de skulle skära dig
och att de gjorde det
Det var precis innan du rymde från BUP
Skratt i din röst och händerna om mitt ansikte
”Sånt man gör när man är 15 du vet”
Men jag visste inte
För jag hade aldrig vart psykotisk
Inte mer än vad jag är nu iallafall
Och ingen pratade med mig
inte ens knivarna