Om jag nu gjorde ett avtryck som du sa att jag gjorde, vad var det då för avtryck?
Påverkade jag dig överhuvudtaget? Hur i så fall? Gjorde jag en skillnaden?
Du förstår, det är fortfarande väldigt många frågar, jag går fortfarande igenom en ganska emotionell process.
Ibland vill jag så gärna höra av mig, bara prata.
Mycket på grund utav att vi pratade samma språk.
Samma sätt att prata, att skriva, att kommunicera.
Det var så enkelt emellan oss.
Jag vill nog inte förstå att det var så simpelt att bara glömma och gå vidare ifrån.
Men i så fall så gjorde du en större påverkan på mig än jag på dig.

Du förstår, att jag var så exalterad över att hitta en människa som liknade mig mer än vad någon annan gjort, att jag framstod som löjlig och fnittrig, ung och dum.
Men om du bara gett mig tid så kanske du skulle kunna förstå att jag är allt annat än det.
Jag är mer som du på fler sätt än vad du nog skulle kunna förstå.
Jag skriver inte så formellt bara för att du gjorde, sättet vi skrev på är så jag skriver och bara det var en tillfredsställelse.
Så simpelt, så vackert, så ömt.
Vad visste du egentligen om mig? Vad skulle du egentligen velat veta?
Jag förstår självklart att det vi båda sökte till en början var det vi båda fick. Men på sekunden som vi båda begärde en sexuell stund så såg jag mer av dig än vad min önskan var att veta och det attraherade mig mer än vad jag ville. Så jag blev förälskad, utan att vilja det.
Och jag vet inte om jag borde be om ursäkt för det var inte min mening.
Men du förstår, jag är en frilufts människa, och att se dig i dina naturfärgade kläder, avsedda för naturen fyllde mig med mer attraktion än begärt.
Jag hade också så ofantligt små förhoppningar att du inte kunnat misslyckas, för du var ju snygg, men redan första natten var du med en gång vacker.
Så ofantligt vacker. Jag hoppas du får se någon på det sättet jag såg dig för det är en fantastiskt känsla.

Men det är också otroligt förvirrande, att vilja en sak men känna något annat.
Det intellektet du hade var så mycket mer på samma nivå som jag, än någon annan även om jag framstod som dum och ovetande, möjligtvis lite korkad, då jag envisades med att behålla min bondiga dialekt.

Och det grämer mig att du gick mig förlorad, att jag gjorde det jag ville och ignorerade det jag kände. För när jag nu läser igen så finns samma längtan och åtrå kvar.
Så löjligt förälskad i den som bara skulle tillfredsställa en sexuell önskan.