Värmen under fotsulorna är mjuk. För varje steg jag tar för de flata stenarna längre och längre in i vassen. Det rasslar och solen lyser. Vattnet gnistrar mellan de långa stråna.
Stenarna leder allt djupare in i vassen, jag böjer undan den för att komma fram. Vattenytan når bara till kanten av stenarnas ovansida och jag går behagligt torr om fötterna.

Nu viker riktningen av och här är mer skugga. Tystnaden omfamnar mig, här är grönt gräs och mjuk, mjuk mossa. Skogens skuggor.
Jag följer myrornas väg, förbi deras stack där solen lyser. Den ligger alltid i söder.
Vi hälsar på varandra, myrorna och jag.
Stigen blir blå, den fortsätter in mellan träden, bortom myrornas värld och en ljusblå sommarhimmel anas mellan björkarna.

Solen är bländande, ögonen har svårt att vänja sig när jag kommer ut ur skogen.
Det är som silver.
Andas djupt. Silver, det fyller hela mig.
Med en solstråle på pannan går jag i motljuset.
Fullständigt lugn.

På kanten av en djup ravin möter jag en gammal man. Vi slår oss ner och tittar ut över dalen där floden rinner. Det är skugga på vår sida av ravinen och vattnet gnistrar där nere. Det rör sig ganska hastigt.

Högt uppe på motsatta sidan, i det bländande solljuset, ligger ett vitt tempel som taget från det gamla Grekland. Marmorns vita skimrar och skiftar i rosa och guld.
Det är andlöst vackert!

Mannen ber mig att andas lugnt och blunda.

Kolonnerna är ofantligt höga. Där jag står på den ljusa marmor gården känner jag mig som en liten, svart myra totalt bländad av det starka solljuset i söder.

Mannen bredvid mig ler.
Kläderna han bär skiftar i färg. De är som en munkkåpa eller en lång länning.
Han är druid, säger han.
— Nej, jag är inte munk, jag är druid från femte och sjätte universat.
Snart börjar du lyssna och höra vad jag säger, famlar inte längre i mörkret. Du ser att det går.

Plötsligt har jag en ny form igen, som en människa fast mer i ett barns storlek. Jag är inte ett barn.

Vi vänder ryggen mot solen och han för mig vänligt, med handen lätt på min rygg, in mot kolonnerna. Det är en gång till vänster, den för fram till en mörk öppning. Det är svalt.
Nu går han före mig, jag ser hans rygg och fäster blicken på den.
Det är som att gå i en tunnel, här är mörkt fast ändå ljust. Gången går lite nedåt och luften blir kyligare. När det svänger lite till höger vidgar gången sig och det är en öppning i änden av tunneln.
Det är en sky av silver runt oss.
Ett landskap syns i öppningen, som uppifrån ett flygplan. Det är ett öppet, grönt landskap med många fält.
Solen lyser.
Mannen bjuder mig fram till öppningen och vi släpper taget.

Rymden runt omkring oss är stor. Jag är ensam, ändå medveten om att han är där bredvid, lite bakom mig, snett till vänster. Min vanliga form är tillbaka.
Det susar. Jag faller fritt, det är behagligt.
Landskapet under oss är vänligt.
I samma stund har vi landat på en klippavsats eller mer en platå som sticker ut från en klippvägg. Den är helt platt och har kort grönt gräs.
Längst ut på kanten till höger står ett blommande körsbärsträd, helt översållat av vita lite svagt rosa blommor.
Jag anar att det finns en öppning i klippan som en grotta men är inte säker.
Det är brant nedanför, men i solljuset på platån känner jag mig alldeles lugn.
Utan ett ord är det som om han föreslår att jag ska stanna här ett tag.
Vänta, på vad då?
Det finns en liten osäkerhet, den känns i ryggen som jag har mot den där grottan.

En stor fågel flyger ovanför, den cirklar, jag tror det är en rovfågel.
— Det är en örn, säger han.
Den är stor, nu är den precis framför mig.
Jag ser in i örnens ögon, jag ser hans gula näbb. Han är mycket uppfordrande.
Jag ser hans stora gula klor, jag ser fjädrarna på hans ben. Örnen lyfter så nära mig att vingarna nästan slår emot mig då han flyger upp, över mig, upp över berget, bakom mig.
Jag känner mig plötsligt väldigt ensam.

Mannen är fortfarande med, han står en bit bort, stilla.

Ljuset faller lite, det är inte längre lika intensivt och jag känner en hastig oro.
Hur ska jag komma härifrån?
Jag väntar på att mannen ska visa mig något tecken men han gör ingenting, han är helt stilla. Mannen är som ett streck i skuggan.

Tar ett stort steg framåt och ställer mig mer mitt på platån för att få mer ljus. Med armarna sträckta uppåt låter jag solen fylla mig, ber den om värme igen.
— Fyll mig, jag längtar!

Öppningen bakom mig lyser strax upp i ena kanten, den darrar i det bekanta silverljuset. Det känns bättre.
Nu försvinner mannen, hans konturer upplöses.
Jag sätter mig i kanten av grott öppningen, här är silverljuset, skuggan bredvid är djupt blå, nästan svart. Ryggen lutar mot bergväggen i det blåsvarta.
Jag känner mig ganska tom. Behöver vila.
Ögonen betraktar solen i gräset på platån. Det är skönt.
Jag vilar, väntar och vet att jag är själv.


© Snuffa 20180307