Den medeltida byvägen

slingrade sig fram över kullarna och

rundade det grunda

träsket

redan eftermiddag solen stekande het och cikadornas sång

var bedövande

men

citykängorna skavde och

jag hade slut på

drickat

vad vill jag säga med dessa

rader?

låter ju som en hopplös sommaridyll?

inte fan vet jag

bara får ur mig orden

som om

de

hade någon djupare betydelse

vilket de inte har

tyst nu!

man blir så jävligt desperat ibland

bara så du vet

du vet

men nu kom jag på det

så här

livets väg är en smärfylld vandring barfota över glödande sten

en jävligt smart aforism

eller hur?

nå inte då

för du har ju aldrig klätt av dig skorna

ens om de skavde

du vet ingenting och jag är ensam med min smärta

och jag borde ha förstått

bättre

ibland vill man bara

skrika

men vad fan nyttar sådant till

egentligen?

ingen bryr sig ingen lyssnar ingen sjunger ballader

mera någonsin

och det enda jag kommer

på

som avslutning på

texten

-

har jag klippt från en halvbra

Bondfilm

you only live twice"