Friskförklarad av nonchalanta vitrockar

kastas du ut i trängseln och intoleransen,

med ett hjärta, inflammerat och amputerat,

längtande efter ett skälvande plåster –

en sårig, förstående hud att gnida sig emot

för att strimla sönder ensamhetens kugghjul...

men du hör Herren garva åt din utopiska fåfänga.