Ibland vill jag bara glömma

allt dumt jag gjort

som jag inte bort

och bara fortsätta drömma.

Men där i mörka natten

vaknar jag betryckt

med ett krampaktigt ryck

och mardrömmarnas besatthet.

Jag ligger där sömnlöst vaken

och älter med tom frenesi

och malande mani,

vrider och vänder på saken.

Den enda lösning jag finner

är att skriva nattlig lyrik

för att ej förgås av panik

medan minuterna försvinner.

Jag går in i det tysta djupet

av känslans kalla famn

och ger den  dess  dolda namn.

Jag vinglar fram över stupet.

På morgonen när jag vaknat

på riktigt ännu en gång

hör jag koltrastens sång,

en ljudglimt jag länge saknat.

Lyckan tycks rymmas i övergången

från mörker till ljus

och i havsbrisens sus

och i den stilla fågelsången.