Mars
Islossning äntligen
Jag cyklar
Det stänker och skvätter och hela jag täcks av bruna prickar.

Sköljer man av smutsen sen
I handfatet
Ser man mot det vita porslinet efter att sotvattnet runnit av att det mest består av små sandpartiklar. Den där giftgrå sörjan som täcker vägbanorna i slaskmånaderna är vatten och sand

Det slår mig att smältvattnets stenar är staden som bryts ned. Långt in i framtiden är det kanske allt som återstår av civilisationen.
Små partiklar som bildar nya bergarter av plast och mänskligt grus.
Det kommer att bli vårt eftermäle. Det är förresten alltings eftermäle. Små små partiklar som tids nog bildar något helt annat.

På ett sätt är livet en sorts organisering av partiklar och döden kaosets slutgiltiga seger.

Det Mesta i universum består väl av grus? Eller gas kanske. Jag försöker se skönheten i detta grus just för det är själva kärnan i att existera. Att vara. Men det är inte särskilt vackert. Inte själva sörjan. Däremot kan sanden vara lite fin när den blänker blöt i handfatet. Blöta stenar är ju fina. Till skillnad mot torra.

Det är något existentiellt och mäktigt med att temperaturen plötsligt hamnar över nollan och att isens kraft då släpper. Tänk om något inträffade som förlöste någon annan kraft på liknande sätt. Då skulle allting gå åt skogen. Om gravitationen upphörde. Eller plus dragning till minus. Snacka om kaos.

Det är svårt att inte älska islossning