Vaknar kl 5
märker att mina käka är ihopbitna så det nästan knakar
halsen svider alldeles lagom lite för att ändå släpa sig till jobbet
Det kommer att gå vägen
med ipren och eventuellt en sobril
för när ångesten slår på blir jag konstig
och kan inte möta andras blickar
Jag ska släpa mig dit och hem ikväll
och hoppas att jag kan stå upprätt
hoppas att energinivåerna inte ligger på minusstrecket
hoppas att jag inte vill dö hellre än leva
bara för att jag är mer trött
än vad en ofrisk människa klarar av