Invid bibliotekets fönsterrader sitter jag nu och funderar på min inställning till vad man bör skriva om. Jag har aldrig haft någon som har sagt det till mig, inte helt fel, då jag gärna gör lite som jag vill, men självklart skulle jag lyssna på goda råd om de leder mig vidare till någonting konstruktivt. För min egen del handlar det om att hitta en berättelse och att lyckas fånga en bit av människors liv för att ha någonting att berätta om. Läsa mycket för en inspirerande begynnelse är alltid en bra utgångspunkt för en person som mig som lever ensamt, tyst och anspråkslöst, och funderar på vad som är intressant. Aktuella teman som berör och som man kan lära sig någonting av skulle vara en lämplig morot för mig för att vilja skriva vidare och dessutom yvigt, om vidriga ting, men inte alltför vidrigt, då jag inte tycker om att förskräckas eller förskräcka. Händelser, att det ena följer på det andra i ett logiskt mönster som en kedja som får Fortunas hjul att rulla vidare i en cirkel med eviga återkomster som baseras på en instiftande lag som realism och trovärdighet, där lyriken också kan få utrymme på sina ställen.
Riktning och genre måste jag bestämma. Dikten innebär uppbrutenhet mellan två världar och ett mod att skriva om knotor och skelett, symboliskt för döda traditioner som ska levandegöras för att förnyas och att orden inträffar i de bildade konstarterna för att tala i tonalitet och dramatiska bilder. Liksom en renässanstavla kan täckas med ny färg eller målas i ett nytt porträtt. Dålig poesi handlar om husmödrar, bra poesi avhandlar idyll kontra verklighet eller sinnesintryck sida vid sida med det andliga. Se bara ur Vergilius perspektivseende. Han iakttar berget och hur han klättrar uppför och trillar ner, kanhända inte av stränghet utan för att människan varken uppskattar eller förmår att nå den högsta höjden, när allt det sköna finns här nära oss och vårt sätt att leva som en sorts sanningspatrioter med resignationens sköna element.
Prosa kräver någonting annat. Sammanhang och kräver inte samma energiknippe och voluminösa täthet i ett esoteriskt skimmer, där meningen förläggs virtuellt. Jag har hittat min röst och mitt uttryck och kan alltid driva mig till randen, men dikter kräver vansinne och en inlevelseförmåga i mord och död . Det kanske jag har, jo, det har jag nog, så får man nog också tänka på att temat är liktydigt med språket, stycka sönder språket utan att känna det som ett nederlag att språka med tomrumme som att hantera en seriemördare. De viskande orden efter allt förglömt och dött, men värt att komma ihåg som monument att dessa antar en annan väsensform.
Att sparven i trädet vittnar om skapelsen i tysta ordalag med innebörder, medan händelser i trädet är något annat. En kväll den 21 mars 2018 går hon förbi ett rött tegelhus i Borås. Linn tar sig snabbt över buken, ögonen kniper igen. Lutar sig framåt, reser sig igen. Bakom en björk lurar konturerna av den osynlige mannen som i skiftande förklädnader brukar gömma sig bakom träd efter åttasnåret. Sedan brukar han tala i ramsor och skratta lite för sig själv. Den här kvällen skulle man kunna höra hans klagolåt Ta i trä ,slå i träet, trä i hulltaget, tvi tale i ramsan, men, trätrast lilla, du hör mig väl. Om Linn hade gått förbi hade hon säkert kunna tro att han är farlig. Så skyndar hon förbi. Om hon ska tycka synd om honom och tänka någonting ödmjukt eller om hon ska tänka kallt för att det inte är fel att vara rädd för knäppt folk. En ren självbevarelsedrift. Och så rodnar hon, eftersom hon häromnatten hade drömt om en fin man, som han bakom trädet också kanske är, men inte med en fältskärarkniv väl...