Utanför fönstret är himlen fortfarande ljusblå fastän mörkret har börjat falla. På gatan syns nu asfalten, även om snövallarna bredvid vittnar om att vintern ännu hänger sig kvar och kommer att göra så ett tag till. Och på mitt nattduksbord ligger klockan som jag fick i julklapp, den som jag glömde hos henne och som nu har hittat hem igen. För igår lämnade vi tillbaka allt det som har glömts kvar efter stressiga morrar innan skolan och sena nätter utan någon egentlig sömn. Hennes rosa tandborste står dock fortfarande kvar som ett minne på mitt handfat. Jag borde kasta den, jag vet, jag ska- snart.

Ja, dessa nätter som vi har haft tillsammans är nu ett minne. Och även om jag nog egentligen visste att det var vänskap redan då hon öppnade dörren till den lilla vindsvåningen så skaver det ändå lite att det aldrig blev så där glittrande som jag ändå hoppades. Sen är det ju en sak att veta och en sak att säga det rakt ut, jag hade tänkt att bara låta det sakta rinna ut i sanden, att hon istället tog med mig till en bänk i solen på skolans bakgård och satte ord på allt förvånar mig inte alls. För sådan är hon. Och ja det var skönt att hon gjorde precis det- såklart. Nu vet vi att vänskapen finns kvar och får lämnas ifred i just den formen.

Det avslutar denna korta kärlekshistoria på det bästa av sätt som jag kan tänka mig. Samtidigt är det en uppmaning till mig själv att sluta isolera mig från hon som jag och alla andra vet att mitt hjärta egentligen tillhör. Jag ska sluta nöja mig med det som är tryggt bara för att tanken på att känna på riktigt ger mig svindel. Att det är läskigt betyder inte att det är farligt. Ett krossat hjärta skulle ju trots allt också vara ett hjärta som en gång vågade älska. Och ärligt talat, är inte det vad livet handlar om?