Framtid, nutid
vart tog ni vägen?
Förlorad och förankrad
i det förflutna,
det som en gång var
står jag nu här ensam kvar
frusen, rädd och sliten ...

Potent, kompetent
och
fylld till brädden
av tankar, funderingar, visioner
och möjligheter
står jag nu här
på gränsen
mellan
att äntligen få möjlighet
att komma tillbaka
och
att komma i en fullständig
hopplös och total misär ...

Retrospektiva
framtidslöften imploderar
interaktivt med allt
som inte händer och sker
i mitt liv
Det liv jag alltmer
börjar ana
är på väg att bli
ett stilla förflutet
och förgängligt retroperspektiv
fyllt av kärlek, hopp
och framtidstro ...

Men kärleken till dig
lämnar inte någonsin mig ...

Djupt inom den själ som
härbärgeras inom mig
finns för alltid känslan
av hur mycket jag älskar dig
Varmt, ömt
och innerligt kärleksfullt bevarad ...
Om än den just i detta nu är obesvarad!


©Peter Stjerngrim