Att knega ska vara bra, säger dom.
Tjäna pengar för att överleva, det måste ju alla.
Har du tur kan du ta lite semester också, kanske till och med åka utomlands.
Men bara om du har tur.
Annars får du sitta hemma och hoppas att det går bättre nästa år.
Det är inte förens lederna börjar knaka, snoppen eller/och brösten sedan länge slaknat och blicken börjar skaka, som du kommer till insikt.
Det blir aldrig bättre nästa år.
Utgifterna du har blir bara fler och den energi du en gång haft verkar ha lämnat dig. Undra varför det är så? Alla säger ju att det är när du gått i pension som du kan börja leva på riktigt. Och så hade det kunnat vara.
Synd bara att du har jobbat så hårt de senaste 40 åren.
Som en nervös ekorre har du kämpat inför den kommande vintern.
Samlat på dig dina nötter och skapat ditt bo, där du kan vila ut under vintern; samla nya krafter till sommarens bestyr.
Då du får göra allt igen.
Jävla synd bara att du inte är en ekorre.
Utan en människa.
Alla vet ju, att en människa aldrig får uppleva sommaren igen.
Som i en evigt tynande sommar lever vi alla.
En sommar som blir till vinter.
När vi föds kan vi springa omkring på varma ängar och känna lukten av blommorna, full av liv och kärlek till världen runt omkring sig.
Men ju längre i livet vi tar oss, desto kallare blir det.
Och likt ekorren kämpar vi frenetiskt för att kanske en dag kunna se dom varma ängarna och lukta på blommorna igen.
Men till skillnad från ekorren så kommer vi aldrig nå dit.
Ty du kan ju inte ha kul när förråden står tomma och ansvaret faller på dig.
Synd är det, att ingen annan väg går att ta. Eller?
Så du fortsätter kämpa, slita och vänta. På den dag då du kan slappna av.
Synd är det, att denna dag aldrig kommer tillbaks.
Hipp hipp hurra, nu är du klar med alla krav, nu när pensionen är här kan du äntligen slappna av!
Existensminimum ska du ha!
Som tack för dina år av slit, ska du äntligen få leva det liv du alltid velat.
Du står då där, utan pengar på fickan, slokande bröst eller/och snopp och ingen energi.
-Vad fan är det här, säger du.
-Jag som äntligen skulle börja leva. Nu har jag inte ens pengar till godis på lördag!
Det är då du börjar förstå: det är inte meningen att du ska leva.
I alla fall inte så som du vill leva.
Det är inte du som spelar roll, det är pengarna du kan bidra med till samhället.
Reducerat till ett kugghjul i någon annans plan, kastas du nu bort.
Ty du har ju fyllt din funktion, och alla vet att ett rostigt kugghjul inte funkar så bra.
Fan!
Nu när en tänker efter så är det ju inte så konstigt att gammal blir bitter - de har ju fått höra hela sina liv att när de går i pension så kommer allt bli bra!
Då får de ha roligt; men inte dessförinnan!
Så nu sitter dom där.
Undanskuffade in i ett opersonligt rum på pensionatet.
Ingen kommer på besök för hela avdelningen luktar ammoniak och ångest.
Pengarna har barnen redan delat upp mellan sig.
? Vad ska hen ha alla pengar till på äldreboendet? säger barnen.
? Vi kan ju få det överstökat redan nu så slipper vi tänka på det när vi ska sörja!
Tyst får de gamla acceptera detta för börjar en trilskas, ja då jävlar blir det hus i helvetet.
Det Nordiska Vemodet, tror jag dom kallar det.