Att ha en kultur eller en kulturell tillhörighet, det har jag hört ska vara skönt.
Och det kan jag ändå tänka mig, tänk att leva livet efter en samling regler och normer som en eller flera personer kom på för flera hundra år sedan.
Det måste vara fantastiskt!
Att aldrig behöva tänka själv, utan endast rådfråga regelboken; som ofta tar formen av dina äldre släktingar.
Att stå och motta förebråelser från en nära släkting av den enkla anledningen att du inte håller med dessa regler; det låter som fascism enligt mig..
Och att sedan av ilska och skam, för det är ju aldrig kul att bli utskälld, fortsätta den gamla traditionen genom att göra samma sak mot sina barn!
Det måste kännas otroligt skönt.
Att utsätta någon för en pina som du själv hatat, vilken revansch!
Så då känner du dig så mallig och mäktig då ditt barn skäms, precis som du så många gånger gjort.
Det måste få barnet att beundra dig, för alla vet ju att skämmas i måttlig dos är bra!
Jantelagen kallar vår kultur det.
Och om det är en del av kulturen så måste det ju vara rätt och korrekt!
För kulturen ljuger ju inte, det vet ju alla!
Var enskild kultur förespråkar ju den enda objektiva sanningen, och alla har rätt, samtidigt?
Vänta nu..
Hur går det ihop?
Kan det vara så att dessa så kallade sanningar, inte stämmer?
Nej men så kan det ju inte vara, det skulle betyda att jag levt mitt liv enligt en lögn?!
Det kan jag inte acceptera…
Det är nog lika bra att sluta ifrågasätta och fortsätta upprätthålla kulturen!
I kulturen finns ju trygghet, där finns svaren på alla frågor och där krävs ingen egen reflektion.
Det har ju herrarna och damerna för århundraden sedan redat gjort åt mig.
Det enda jag behöver göra är ju att låtsas som ingenting och fortsätta ljuga för barnen mina.
Och om tillfället kommer gärna trycka ner någon annans kultur, för deras gamla herrar och damer har ju fel! och mina har ju rätt!
Såklart
Aaah detta enkla liv!