natten
vi vilar huvudena i varandras knän
känner livets pulsåder
dunka hårt som en basgång
medan vi gömmer oss
för solen
skyddar oss
mot dagen som aldrig kommer
under sammetshimlen

våra fingrar är orkaner
som sveper över huden
väcker vågor
av känslotillstånd
väcker liv
väcker hopp
i förkolnade lungor
efter glöd
som spridit sig likt fyrverkerier
ner mot asfaltsvärlden

det finns ingen sinnesbalans
ändå går vi på lina
lever på bristningsgränsen
mellan nu och då
i en tid som blivit borttappad
utan karta
med karta
över rosa tabletter
omöjlig att förstå
för oss
som bär rosaskimrande ögonlock
över blodsprängd vita
efter stjärnskymda nätter
under sammetshimlen