Audilädret knarrar mot mina vinterskor, men jag klarar inte vara stilla, flydde IKEA för anorexin vilade i varje hörn där och försökte lura mig in, tillbaka och jag vill inget hellre men tvingas vara tapper har tvingats till ett liv jag inte vill ha. Sitter i en miljon-klassbil ensam och stirrar med avund på par som fyller rostiga bilar med saker till deras gemensamma hem. Jag är själv. Så ensam, men i sällskap med mina föräldrar, de har räddat mig nog med gånger nu, de ska inte behöva se sin dotter förtvina, igen, så istället förtvinar jag invändigt, i en ensam bil på en stor parkering med människor som bygger hem tillsammans.
Själv går jag mest itu.