Sen kommer dom.

Först ovanliga krafter, en dörr öppnas
av mig, genom mina ögon, ser jag den.

Sen ljuset och värmen
en konstig känsla
mannen med den lilla pojken.

Där är pojkens stora svarta
ögon, som stirrar mot mig..

Sen skickar han iväg det där mörka
jag följer händelsen med mina ögon.

Nu bär jag det där inom mig, varför?

-Spännande!

-Har du inte hört talas om mörk energi?

-Vad hände sen?

Dom bara gick in i något, sen såg det
ut som luften, var av en slags massa.,
och sen var dom borta. Men nu minns
jag, att innan det här hände, så var det
flera stycken män, snyggt klädda, som
tittade på mig, följde mig med blicken,
jag var rädd, kämpade för att inte rasa.

-Rasa?

Ja, när man tappar sig själv, bryts ner.

-Du menar ramlar ihop på golvet?

Jag vågar inte berätta det mer

för

något

det där speciella ljuset
även om vi inte ser, så ser de er
jag tror det är av utomjordiskt,
det som finns kvar,
kan de se mig,
det där mörka.

Jag får panik!

(En tung tystnad.)
Ingen tror på mig, är jag så ensam?

___
Där står nu de de två inom vården..
-Nu börjar jag förstå, kvinnor visar oss..
-Är dom inte sjuka?
-Jag tror de försöker berätta något
de inte själva förstår, något är fel..
-Men vet du vad det é?


Några välklädda män, går förbi, med konstiga steg..
"Kanske rymdforskning ska para sig med psykiatrin."

-Så får vi en mänskligare vård..

"För när ni vet vad som är över, ja, så onaturligt
kan ni förstå, "att verka sjukt" bara är ett språk."

-Va, fan var det, kände du..

(Även om vi inte ser, så ser de er.)