Isens hårdhet efter nattkylan värker
Stoppar tillfälligt talgoxarna
Från sina sysslor

Någon trummar hungrigt i ett träd
Där solen slickar grenverket

Jag måste åka

skrovliga blanka hjulspår
På trottoarerna och just utanför
Grus
kornen vassare än någonsin
Under fötterna
En väntan så innerlig och fundamental
Att den definierar allt liv
Allt detta bär jag i bröstet när jag
Sätter mig på sätet
Rutan intill mig helt suddig
Istappar droppar knoppar
Asfalt och smuts

Runt lägerelden om kvällarna nu en förväntan
Men där andedräktsplymer försvinner mot stjärnhimlen
kommer natten ännu hårt