Saknadens minneslund är den viloplats
där min kropp hör hemma. Minnesrika längtan
tiden den levs, med gråstarrskumma ögon.
Vildhavrens skönhet avnjuts ej mera

med den tidiga våren lät kroppen sig förföras
av svaga vindar vid nattfönstrets panorama
kroppsnära spelade mina fingrar på dina känslor

Förlorad till ålderdomen blev min förmåga att förföra,
förvrida sanningen till ett monstruöst dilemma.
Kanske kunde vi ännu vi låta orden klinga,
ömt med läpparna viskande till våra öronsnäckor.

uttrycksfullt som strängen på min fiol
lät du dig förblindas av fingertopparnas färdighet

Hand i hand kunde vi åter resa till klagoberget
skrika ut vår sorg till ekots reflexer.
Orden har vi kvar, ordet som vi levde för,
enkelt meningslöst för ofta använt.

Älskade, vi älskade den ensamma tvåsamheten.

© Bosse 28 mars 2018.