Jag är på väg. Nu vet jag vart. Nej, jag vet inte.

Men jag känner åt vilket håll. Nej, kanske inte åt vilket håll.

Riktning är inte ett giltigt begrepp längre.

Gravitationen drar i mig.

Solen står lågt och det börjar bli sent.

Det mörknar. Det är det svarta hålets dragningskraft.

Jag är fångad och allt ljus runtomkring dras också in.

Tiden förändras.

Den jag själv upplever och den där… Den där andra tiden.

Den normala tiden.

Allt tänjs ut. Tiden tänjs ut. Jag själv tänjs ut.

Jag löses upp. Tiden löses upp.

Blir till tvådimensionell kod.

Binär kod längs händelsehorisonten.

Jag ser allt detta. Nej, jag ser inte något.

Det bara är. Jag bara finns.

Nej, jag finns inte. Det här är så tunt.

Det är så upplöst.

Det som är jag sugs in. Sugs in och löses upp.

Tiden tänjs ut och stannar ett år på varje sekund.

Jag andas inte. Jag får inte. Jag kan inte.

Allt rör sig.

Allt står still.

Samtidigt som jag samtidigt som jag samtidigt som jag…