Fågelboet
Var som en fågel
i mjukt och dunigt bo
kvittrade och sjöng
om kärlek, hopp och tro
då kom det starka vindar
och dunet blåste bort
kvar fanns bara kvistar
av svekets vassa sort
kvittrandet försvann
en del av mitt inre dog
kunde inte sjunga
hos den min glädje tog
-Alla är värda en andra chans
viskade modersarvet i mitt öra
försöka att lappa och laga
än resterna helt förstöra
lyssnade ofta på rösten
av min kloka och älskade mor
man kan så mycket mer
än man i sorgerna tror
är som en fågel
i mjukt och dunigt bo
kvittrar och sjunger
om kärlek, hopp och tro