När inte tankarna och funderingarna får riktigt fäste

Det har gått några dagar sedan influensan släppte sitt grepp.
Sängkläder, kuddar och madrasser har fått välbehövlig vädring.
Tar mig försiktigt ner till bottenvåningen klädd i pyjamas, tofflor och morgonrock. Ute i köket gör jag i ordning en kopp te och några smörgåsar. Tar med mig det hela och går ut och sätter mg i den numera välisolerade glasverandan. Härifrån kan jag se ut över sjön och de närmaste omgivningarna. Det är i början av mars, isen ligger gråvit och tjock och täcker mitt älskade vatten. Jag har aldrig riktigt tyckt om när det är is sjön. På något vis stör det min integritet, det är väl helt enkelt för lätt att komma nära. Isen ligger där som en gråvit tråkig duk. Med öppet vatten händer det alltid någonting Det kan vara färger eller rörelser, som alltid ger nya vyer. Ibland så ropar den -kom ner och fika, -eller kom, nu och ta en tur med båten. Idag finns inte den lockelsen av naturliga skäl. Det finns heller ingen riktig ork i gubben.
Skall jag vara riktigt ärlig känner jag ingen riktig glädje i någonting just nu. Det kan väl inte vara så jäkligt som att jag åkt på någon form av vårdepression. Visst har jag varit nedstämd ibland men deprimerad det har jag nog aldrig riktigt varit. Har någonstans alltid hittat ett andningshål. Skrivandet, lite måleri och
snickeri har varit min medicin när någonting inte känts bra. Jag får inte glömma hunden. Alltid glad finns nästan ständigt vid min sida, definitivt en kompis man kan prata med om vad som helst.
Bestämmer mig för att det är lite vårtrötthet och sviter efter flunsan. Så fort som isen går skall jag ta ordet deprimerad och lägga det i en säck och dränka ordet. För vem fan vill vara deprimerad.