Ena dagen gick åt att flamma.
Andra dagar gick åt ett stycke kött,
som skulle vara så mört att det överträffade kudden.

Familjen åt och söp på gladlynta kullar med eftersmaker av
porlande, rena bäckar.

Meningen låg i luften. Fadersfiguren skulle dö.
Familjen skulle föras i ljuset som den gjort en gång på åttiotalet då allt stod i tidningen.

Dolken hade slitit ut både lever och hjärta ur ett annars så soligt ideal.
Det ansågs vara för
bitter smak redan i tidigt stadie, men tankarna gav
aldrig upp hoppet.

Tankarna gav
ALDRIG
UPP
HOPPET