Trollet Roffe sträckte ut en luden näve och viftade med
den.
- Se här, ta mig i nypan så går vi in i grottan.
Anders velade när jättetrollets näve vinkade åt honom
att komma in i grottan. Först tvekade han... ska jag våga?
Sedan sträckte han ut handen mot Roffe som slöt den i
sin valkiga karda, darrande gick han med in i grottan.
Han kan väl ändå inte äta opp mig, tänkte Anders,
troll äter ju inte människor.

Anders trampade nervöst in på det kalla stengolvet.
Hu, så kallt... varför tog jag inte med mig tofflorna hit.
Roffe sneglade mot Anders när han vevade med de
nakna fötterna.
- Hö, hö, bara ä di dä fossingarna, huga min lille parvel.
Han böjde sig ned mot ett skåp alldeles innanför porten,
rotade runt lite och ställde slutligen fram två originellt
hemgjorda tofflor.
- Här vetja, prova mine gamle lille-barns tofflor.

Anders stack in de frusna fötterna i dem...ja de
passade faktiskt. Han kände på dem, de såg ut att
vara gjorda av flätad björknäver och stoppade med
mossa å polarull. Ja, det hade i alla fall Roffe senare
påstått. Visst...de värmde i alla fall.
De gick därefter vidare in i grottan. Då hördes det
ett gnisslande å knirrande när porten stängdes helt
av sig själv. Nu är det för sent att ångra sig, tänkte
Anders.

På golvet till höger om dem stod en gammal antik
kista med järnbeslag, locket var uppfällt. En hög av
blänkande å gnistrande guld-dubloner fyllde den
med råge. Framför den låg en ädelstensprydd spira
av guld. På namnchiffret stod det "Kung Kalles Spira".
Lite längre fram till vänster syntes hyllor belamrade
med föremål.

Utsmyckade svärd, pärlhalsband, juvelskrin, silverkärl,
ååå....- AJ!
Anders höll på att snubbla omkull på ett gammalt
järnspett som låg på golvet, då han förvånat hade glott
på en hård brömacka med Kalles Kaviar och en temugg
som det ångade ur.
Roffe sköt fram en näve och greppade om muggen.
- Hö, du avbröt mig visst...mitt i frukosten.
Han bet en stor tugga av smörgåsen och svalde den
med en klunk av teet. Då hördes det ett prasslande
när en liten mus stack upp skallen ur ett paket med
"Trolleribagarens knäckebröd"
- Jämrans mus-snyltare, muttrade Roffe å hötte med
näven.

Anders uppmärksamhet hade nu fångats av ljusskenet
från grottans tak. Det lyste, glittrade å blänkte lite
överallt. Drivor av diamanter, rubiner, safirer, å
sprakande kristaller satt infästa i täta rader. Det
var ett färgrikt skådespel som skiftade och pulserade
i nyanser som bara existerade i drömmarnas värld.
Ja, här behövdes inga glödlampor för att man skulle
kunna se.

Mitt i taket satt en jätterubin fastnaglad. Den gnistrade
som om något magiskt hägrade från den. Ljuset kastades
fram och tillbaka, Anders kände plötsligt att han var
rubinen själv. Det var som om en stor hemlighet berättats
för honom, men han visste inte riktigt hur det hade gått
till.
- Den är alltings mitt och centrum. Det är SAGANS RUBIN!
Roffe talade med en högtidlig stämma, när han såg hur
Anders fascinerat stirrade på den.
- Alla våra önskningar, men bara de goda är dess lyskraft.
Ibland uppfyller den det vi önskar, men bara om det är en
renhjärtad önskning.

- Den här gången ä dä din tur, utbrast trollet plötsligt. Tala
nu om va du helst av allt önskar dig.
Hjälp, Anders blev alldeles torr i munnen...tänk om jag
önskar på fel sätt. Jag får kanske inte komma hit igen då.
Han slickade sig nervöst om munnen ååå.. då klickade det
till i hans huvud. Visst så måste det ju vara, tänkte han och
nickade.

- Det har jag ju redan sagt, utropade Anders ivrigt. Det är
en saga jag vill höra...det är det nu också.
- Det är rätt, det är rätt fnittrade trollet av förtjusning.
Det är nämligen sagokraften som är rubinens hemliga kraft.
- Här, sa han och sträckte upp en av sina stora tummar mot
Anders, det tummar vi på.
Anders stack försiktigt upp sin lilla tumme mot Roffes.
-POFF!
Oj, han ramlade nästan omkull av stöten.

-Silver, gull, kitteln full
finns bara i sagokastrull.

Utbrast Roffe, å log ett gräsligt leende som avslöjade att
han slarvade med tandborstningen.
- Vi travar bort te myshörna dä borte, utbrast han å
ångade iväg med stora steg så Anders hade svårt att
hänga med.
De kom fram till ett möblemang, som bestod av Roffes
egenhändiga kunskaper, om hur konstruktioner skall
se ut, för någon att sitta i.
På kortsidan en bänk av grov björk, ett bord av tillyxade
ekplankor, tallstubbar som stolar...men....OJ!
En IKEA-soffa... hur har den hamnat här, ååå två skinn-
fåtöljer.

- Ja, ja di dära snofsiga ä bara för sagostundens magiska
berättelser, urskuldade sig Roffe lite förläget. Såja sätt
dig här i fåtöljen å låt mig fundera på vad du ska få höra.
Roffe sjönk ned i den ena å Anders i den andra skinn-
fåtöljen.
Det var först nu som Anders fick möjlighet att studera
Roffe-trollets utseende närmare. Armarna var grova,
håriga å kraftfulla. Håret var ett enda rufs i en blåaktig
färg med vita slingor inlagda. Öronen stora å lite spetsiga,
lite skära. Bröstkorgen var väldig å täckt av en gråfärgad
ullig slags undertröja. Byxorna lappade i färgglada tyg-
bitar. Ansiktet såg ut att vara hugget ur ett stycke granit.
Ögonen blänkte som glaskulor....men va nu då.
Anders ansträngde koncentrerade blicken lite extra på
dem. Va lustigt!
Det ena ögat var blått det andra var gult, det hade han
inte sett tidigare.

Jo, den här lustiga ovanan, var ett utbrett släktdrag bland
troll. De lånade utseende lite hur som helst av sina
föräldrar.Roffes pappa hade blå ögon, hans mamma hade
däremot gula. När Roffe föddes så kunde han inte bestämma
sig för vilken färg han ville ha på sina ögon. Därför tog han
en färg från pappa..å en från sin mamma. Munnen hade
fylliga läppar å tänderna...ja, dom var ju en tandläkares
skräck. Näsan var lite krökt å näshåret stack ut som borstar
ur den.
- Va fnissarú åt rackarunge, sa Roffe å blängde på honom.
- Äh de va rakt ingenting, svarade Anders när han i smyg
fantiserat om Roffes rakborstar i näsan.

Men titta!
När Anders gäspat lite förstrött som en avledningsmanöver
hade hans blick fastnat på Roffes fötter. Det är ju samma
rutiga engelska tweedtofflor som pappa en gång haft. Fast
dom måste väl vara större. Jag undrar...nej, det är väl ändå
inte möjligt. Men kanske ändå, hur ska det ha gått till...har
han trollat så att de passar hans fötter. Han avbröts av Roffes
mummel.

-Hum, hum, hum!
- Blir det ingen saga snart, frågade Anders otåligt.

- Huj, huj, tåla sig han en liten stunn.Mmm, mmm!
Roffe rätade på sig, det knakade i alla ryggkotorna
En liten pillemarisk glimt lyste, först i hans gula öga
sedan i hans blå.

- Sitterú bra, kraxade Roffe, för nu skottar ja fram en
alldeles sann saga. En gång, sa han och harklade sig,
hände något kulimariskt i Knotiga skogen. Jag var
bara en liten trollpojk den gången.
- Krafs, krafs, han rev sitt toviga hår.
- Lus-uslingar har ni lyckats komma upp i min skalp!

- Jo, en gång, som sagt, för många månvarv sedan.
En gång när månen lyste som en full kastrull, gick
Grusiga Gnylt och jag ut för att leta efter trollguld.
Alla troll vet att när fullmånen lyser, så växer det
guld i den tjärn som månen visar sitt sken på. Det
gäller bara att hitta rätt tjärn, för att man skall få
fatt på guldklimparna. För det krävs det trolldom
och stor tur.

Först måste man ha en magisk häxkittel av svart-
järn,i den öses trollguld-vattnet upp i, men först
måste det silas genom ett såll av gyllene älvhår.
Slutligen häller man guldvattnet ner i en kista
av dvärgbjörk som snidats av dvärgarna.

Allt det här måste göras innan månen går i moln.
Hinner du inte göra allt det här innan månen för-
svinner...så rinner guldet ut och blir åter till vatten.
Små troll som vi var på den här tiden, så hade vi
naturligtvis ingen av de här dyrbara skatterna,
vilka behövdes för guldsökning. Vi bestämde oss
för att låna allting, av häxan Hugaligen, helt utan
lov. Roffe fnittrade förtjust, det fanns riktiga
trolltag i mig redan på den tiden. För resten så
låg ju alla å sov, tillade han.





Fortsättning följer!


Kapitel 6

Trollguldet