Då är man alltid i skottgluggen
för man beter sig ju alltid
så knepigt...

Man kan ju skratta för sig själv
i sin ensamhet
när man kommit på nå´t kul
som man har varit med om...

Och efter en lång lång titt på en
kommer alltid frågan sen...

Är du så´n glad?
Eller gör du dig bara till?

Jag har alltid undrat
varför det möter så´nt
motstånd när folk träffar
en människa som går omkring
och ser glad ut, ja helt utan orsak
varför just det stör folk så mycket...

Så det är ju som det vore straffbart!

Med så´nt skall man ju inte komma
undan som om ingenting hade hänt...

Man stör ju och oroar lugnet...

Jag trodde jag var den enda
i familjen som var drabbad
men nu har min dotter
råkat ut för samma sak...

Är hon så´n glad eller....