Kära Dyngbagge! Detta är ett brev,
inte från en politiker
klädd i exoskelett, utan av mig
som blev oceanograf.
Det är så jag ser oss nu. 

Din grav gladde mig,
dina berg omslöt jag
i våg efter våg. Vi var simkunniga
även i de mörkaste vatten, kände
strömmarna inuti, mätte
vattnets väsen, drack
vårt hav med öppna ögon,
vi visste var vraken vilade, var de snärjda
och var de drunknade sakta upplöstes. 

Jag har bara svårt att förstå
hur hav blir till öken.
Vi som alltid skulle vara
hävande hav. Jag hade fel.
Nu rullar vi vår sol av jord
och glömska på var sin sida
berget av detta brev.