Hon stod på torget där leende skyltdockor hånade hennes gestalt, hennes tid levdes för varje andetag. Det doftade förtvivlad jul och himlen var svart som vinterhavet.
Hennes fötter var frusna som själen men hon kände ingen kroppslig smärta, barnet i hennes famn låg tätt intill hennes unga bröst.
Hennes byxor var än så länge varma av rinnade blod från det innersta av hennes rum, det rum som barnet vilat ovetandes av det liv hon gav.
Tårar hade för längesedan frusit fast i hopplöshetens hem och en skugga från hennes forna jag levde kvar på jorden.
Drömlös stod hon inför en framtid som mor och kvinna, bara ett barn med trasiga jeans och misshandlad själ.
I ytliga barnatankar rörde hon sig över gatstenens blanka yta, barnet måste få leva vidare var hennes tanke, brösten värkte av den modersmjölk som ännu inte sinat.

Då öppnade barnet sina ögon och log med tillitens varma blick, känslan lyste så klar i hans ögon, då fann hon den kärlek till det barn som ännu inte hade rört vid hennes hjärta.
Hon började springa och hon kände tårar på kinden, värmen från barnet fick hoppet att gro där inne.
Framtiden visade då sitt tydliga ansikte av leende ögonblick, drömmar och små steg av förväntan.
Hon föll.....
den våta gatstenen mötte barnet och hennes blodiga kropp.
Där på gatans blanka yta fann hon sin sista inre kraft tillsammans med de armar av tröst som bar henne hem.
Hjärta mot hjärta så tätt intill som de någonsin kunde komma fann de grunden till äkta kärlek
en dag i december 1981.

Epione