Kläderna ligger slängda över en stol i badrummet och vittnar om vad som hänt. Jag ser en olivgrön, patentstickad tröja och en storrutig skjorta i rött, svart och grönt. Jag ser och tar in bilden som vore det för första gången. 
I bröstfickan på den där skjortan, på alla skjortor, brukade hon ha ett paket Petterøes blå, rulltobak, och en bunt cigarrettpapper. Hon hade rullat sina giftpinnar för hand i mer än fyrtio år, det var närmast en identitetsmarkering. Och mest ekonomiskt. Hon rökte mycket. För mycket. Trots det hade hon bra kondition, för hon sprang i skogen, cyklade, rodde och simmade. Hon var rent skrämmande aktiv. Hon hade långt, hennarött hår. Det hörde också nära ihop med hennes identitet, skulle man efterlysa henne och beskriva särskilda kännetecken fick det nog bli håret och rulltobaken. Fortfarande relativt ung och relativt slank. Men det lönar inte att efterlysa, det är för sent nu.
Hon går ut ur mig, lösgör sig och ställer sig invid stolen med kläderna. Hon tar dem på sig. Färgerna stämmer med hennes gnistrande röda hår. För första gången ser jag henne, utifrån, och jag ser: det är inte mina kläder. Jag kan inte ha dem, för jag är inte hon längre. 
Hon bleknar bort. Försvinner långsamt. Ingen ska någonsin återfinna henne.