en text direkt ur märkligheten..
stumnad och klarhet
Som det andetag. Och alla gälar låg på botten. Men de var inte för oss att hämta. Hur kan de handlingskraftiga förstå. Oss. Handlingsförlamade. Vi som inte vill dö. Vi som dör. Faller under egen bila. När inget annat återstår. Som det andetag. När du rörde mig över bröstet. Över höften. Längs midjans krökning. Ner över könet. På insidan låret. Hur du njöt mig. Som det andetag i mig. I dig. Och alla själar som strålat samman där i det ögonlock. Jag tänker att vi är sammankopplade. För evigt bundna med mjuka sammetsband. Din ögon glittrar än. I allt detta ensamhet. Sorg och fattiga riddare. Aldrig krigare. Alltid krig. Diamant är formen mitt hjärta tar när du rör mig. I övrigt bara svart sot. I övrigt bara rött. I övrigt bara små ohörbara slag i en obestämd form. Jag saknar dina läppar. Dina andetag mot min rygg. Dina berättelser. Och vad stannar livet. Vad får det att fortgå. Som det andetag.
Prosa
av
kerstin skriver
Läst 338 gånger och applåderad av 14 personer Publicerad 2018-04-08 10:42
|
Nästa text
Föregående kerstin skriver |