Kriminalinspektör Samuel Aaro noterade att en flarra
Ruppertsberger var urdrucken. Uppenbarligen hade den
förtärts till räksalladen, vars rester lyfts in i kylskåpet.
Han observerade även att grönsakerna i skålen var
millimeterkapade. Men en van hand med mat hade den
57-årige Efraim Lantto tydligen inte haft, vilket
framkommit i förhör med brodern. Någon annan måste
således ha skurit allt i exakta bitar. Och två sådana
tycktes finnas i den dödes bekantsskapskrets. Exfrun och
musikläraren Estrid Anttila med mat som hobby samt
kokboksfantasten, tillika matinspiratören, Anton Niderlo.

Att Efraim skulle köpt färdigskuret från affärn var uteslutet.
Kvitton från tidigare inköp vittnade om motsatsen. Dessutom
hade han inte köpt räkor och grönsaker på 15 dagar. På kvittot
från dagen före fanns bara mejerivaror, bröd och kyckling
uppräknade. En hejare på att spisa grönt var han alltså inte.

På grundval av ett tiotal hållna förhör framtonade en bild av
Efraim Lanttos karaktär. I sin ungdom blev han biten av
skidåkning och hade själv deltagit i ett antal distriktsmästerskap.
Vasaloppet hade han också åkt ett femtontal gånger. Att leva sunt
och jobba hårt för framgång, var en del av hans livsstil. Han
argumenterade gärna för vikten av att sätta upp realiserbara mål,
och sen hålla sig till den uppgjorda planen.Besvikelser och motgångar
kunde han ta, genom sin envishet och sitt strategiska tänkande.
Men allt i hans liv gick inte lika lätt att avväpna, vilket han
efterhand fick erfara i relationen med sonen Pontus.

När Pontus påträffats med sina kanyler och sitt tjack ett antal år
tidigare kunde inte Efraim skjuta bort tanken på misslyckande. Här
låg sonen och svävade mellan liv och död och inget annat fanns att
göra än att än en gång förlita sig på läkarvetenskapen. Enligt
mamman Estrid hade visserligen Efraim ett antal gånger försökt
tala Pontus tillrätta, men inte nått ända fram. Nu har den där jävla
knarkdemonen skördat ytterligare offer, hade Efraim enligt frun
yttrat vid Pontus bortgång, ett antal timmar senare. Frustration
och ödeläggelse hade nu drabbat paret, vilket också fick frun
att till slut begära skilsmässa.

Någon hade bragt Efraim om livet eftersom en dödlig dos GHB
påträffats i hans kropp. För inre funktioner som andning och
hjärtfrekvens kunde tillförsel av Gammahydroxibutansyra
vara ödesdiger och så hade nu skett. Den luktfria vätskan
hade uppenbarligen hällts ner i Lanttos vinglas och orsakat
maximal skada. Att Efraim med berått mod själv skulle tagit sig
av daga var enligt brodern Karl uteslutet eftersom han varit
i färd med att planera, och länge sett framemot, en jorden-runt-
seglats med tre likasinnade.

Samuel Aaro, ursprungligen bördig från Pajala, tjänstgjorde sen nio
år vid polismyndigheten i Luleå. Eftersom han själv liksom Lantto
kom från Tornedalen och bodde på Burströmska Gärdan på
Skurholmen i Luleå, kände han ett särskilt intresse för att klara upp
fallet. Minutiöst gick han tillväga när han genomsökte trerummaren
och fann till slut ett utkast till en text, kanske novell, inuti en bok
med Strindbergdramer. Aaro erinrade sig att Karl yppat nånting om
att Efraim, i sina mörka stunder, brukade föra nån typ av dagbok,
även om Efraim aldrig visad utomstående, sina innersta funderingar.
Estrid Anttila kände däremot inte till att hennes förre man brukade
anteckna något.

”Döden är ett misslyckande” löd rubriken på den funna texten.
Av de få rader som rafsats ner kunde Aaro förstå att det handlade
om sonen. Men det stod ytterligare något om att exfrun rasat över
Efraims tillkortakommande som pappa. Avgjort intressant, tänkte
Aaro, innan han begav sig av till stationen för att börja nysta upp
relationen mellan paret.

Han kontaktade först Estrid och läste in meddelande på hennes
mobil. Sedan skickade han sms till brodern och undrade om
denne hade möjlighet att komma ner till stationen. Därefter
kontaktade han Efraims tennisspelande vän Anton Niderlo
och frågade om denna kände till exfruns utbrott. Till en början
tycktes han undvika frågan, men när han väl kommit upp på
spåret igen, sa han sig komma ihåg att Estrid efter Pontus död
blivit förändrad till sättet. Hon var inte längre den charmerande
unga dam hon en gång varit. Anton hade själv hört hennes
okvädesord på telefonsvararn hemma hos Efraim. När han till slut
fick frågan om han ansåg att Estrid i vredesmod kunde ha mördat
Efraim, svarade han att det lät långsökt och osannolikt.
Långsökt, men inte osannolikt, tänkte Aaro. Kort därefter hörde
brodern av sig och kunde vara där på en halvtimme.

Hade Efraim och Estrid varit i luven på varann på sistone? undrade
Aaro. Brodern Karl svarade nekande, men tillade att Efraim inte
just gärna ventilerade relationer. Men en tid efter separationen
kunde han märka en viss oro hos Efraim när Estrid och Eraim
delat på bohaget. På frågan om vem som skulle kunnat ha bragt
Efraim om livet slog Karl ut med armarna och sa; ingen.
Det hela måste varit en olycka. Men varifrån hade drogen kommit
om nu inte Efraim själv hade den i sin ägo? Efter en viss betänkan
svarade Karl att brorsan vid nåt tilfälle nämnt GHB i samband med
sonens droganvändning.

Nu var Samuel Aaro i stort sett på det klara med hur Efraim Lantto
dött. Men först måste husrannsakan ske hos den förmodade
förövaren.Och när Estrid Anttila till slut hörde av sig sa sig
Aaro ha några klargörande frågor som kunde lösa dilemmat kring
Efraims död.

Efter att huset genomsökts hade man funnit spår av GHB i en tom
flaska bland andra sopor. Dessutom hade ett kvitto från ICA Kvantum
den 27 mars påträffats. Där stod alla de uppräknade varor som
dagen efter återfunnits hemma hos Lantto.

På frågan varför GHB medtagits när hon besökt Efraim svarade
Estrid förkrossat att syftet helt enkelt varit att ha den som partydrog.
Hon ville att de tu skulle bli ett par igen. Och det skulle kanske bli
lättare att påverka beslutet med GHB. Tyvärr hade planerna gått
överstyr genom en något för kraftig dos, vilken uppenbarligen
orsakat andningsdepression.

Samuel Aaro satte pipan tillrätta och begrundade fallet som just
avslutats. Det kanske kunde bli ’vållande till annans död’
eftersom något mordiskt uppsåt inte skulle gå att påvisa.
Hur som helst tyckte han alltid det var tragiskt att liv slogs
till spillror. Motivet bakom handlandet, var det han gick igång på.
Och inte att i första hand endast ’sätta dit’ förövaren.