I skuggan av diamantens prisma och du är vargens sammetslena viskningar där du leende över broar av stjärnglansens transparenta tårar i din själs osjälviskhet. Rådjuret i din spegelbild och jag andas törst av din dimmas frustration. Lösögonfransar som framhäver ögonens tro på framtidens agenda av försvunnen tid och du dansar till introt av förspelet i din egna oas av minnesluckan av tiden som rann i timglaset utan sand. Vilsen jag välkomnar dig hem, med violer ståendes på nattduksbordet som tålmodigt väntar på dig. Lila som ametister de lyser upp kärlekens låga och jag ser dig i enhörningens blick. Kärlekstörstande vid magisk sjö. Regnbågsskimmrande ögonblick jag bevarar. Vi är i vårat palats av rodnande skönhet. Den skönhet som väderbiten kärlek som trotsar stormar men även beskådar livets blomsteräng av diamantkristaller som slår ut i full blomm. Som samlande ekorre jag plockar mina kristaller, jag ger dem till dig och jag känner mig rik. Att se dig bära tiaran som lyser upp i ensamhetens grepp och du känner dig vacker, och så ska det också vara. Den lilla kollibribin i ditt hjärta, så färggrann och oförstörd vill jag också vara. Men ödet ville annorlunda. Så flyg kollibri,flyg. Och du kommer att finna ett eget bo där ametist lila violer på dig väntar.