Som ett vitt lakan

som lyfter av vinden

över gammalt bråte

Skymtar

Osynliga små ögon 

Du är inte den som ska blottlägga smärtan 

Vik undan och låt ängslan

dra sin slöja över sej igen

En vind kan tillta i kraft

Och du vill inte ha det som ligger under lakanet

kastat uti stormstyrka

Över dej 

Nej... du är inte den som ska blottlägga ångest 

Hon har funnit sej tillrätta

Uti vackra slöjors smeksamma rörelser

Ångra dej

Djupt... och snabbt

Och beträd aldrig denna mark igen 

Nästa gång vinden lyfter lakanet

kan du bara förnimma

blott ett minne

Av vad som kunde ha varit