Solen tittar nyfiket in mellan mina persienner
Smeker långsamt mina trötta ögon
Som ser ett gasklot som försöker vara någon slags symbol
För vad vet den inte riktigt.
Kanske för dess bländande strålar
Kanske för en brinnande värld
Som är så långt långt härifrån
Ett ensamt ljus i det eviga mörkret.
Jag vet att en dag som alla andra dagar
kommer den att förtära jorden
På liknande sätt som jag gör med brödsmulor
Snabbt, trivialt, utan att tänka på det
Så varför skriver jag om detta
Hypotetiska händelse
Som inte kommer att hända
Så länge jag lever
Varför skulle jag bry mig?
För att använda det som en liten trampolin
Och studsa rakt igenom människors idé
Om ständig utveckling
Jag föredrar att kalla det för
Ständigt förfall
För varje dag är det en dag mindre
Tills världen förångas av en känslokall stjärna
Tills ditt medvetande förtärs av tidens glupska käft
Tills varje spår och minne av dig är förbi
Så ta vara på dagen
Men se till att inte fånga den
För då blir du någon slags tidssnut
Och alla vet ju egentligen:
Snutar förtjänar att skjutas
Så spräng regeringar
Hissa piratflaggan så högt du kan
Vägra att leva en enda dag i slaveri
Se vart skutan bär
Och kom ihåg:
Ju intensivare desto bättre
Ju mer kaos desto fler möjligheter
ju mer likgiltighet desto fler burar
Ju mer rädsla desto fler murar
Så låt oss förfalla
Låt ödet på oss kalla
Jag är inte längre rädd för mörkret
Jag är inte längre kär i ljuset
Med händerna renskrapade av gruset
Tänker jag inte längre drunkna i bruset
Av tusentals människor som inte vågar leva
Jag tänker inte efter andras spöken treva
Utan sjunga för fulla lungor med mina
Alltid skratta, ibland förakta, aldrig grina